Ne men helt seriöst så har jag ett litet problem med att tro på att vi klarar saker och ting inom hoppningen, och tror jag inte att det går så är det ju klart som f**n att det inte går. Men jag håller på och jobbar på mitt självförtroende och varje sak som vi gör och varje ny grej som vi klarar är en stor seger i sig självt och det går sakta men säker åt helt rätt håll.

Anledningen till att jag är lite "feg" eller inte tror helt på mig själv är att för några sommrar sedan stod Polly på ett ställe för sommarbete och det stället har en ganska så stor härlig paddock. När jag red lektion där en sommardag så kom vi mot ett ganska så högt räcke och i språnget får jag en skjuts fråmåt i sadeln av bakvalvet, jag åker fram mot Pollys hals, förbi halsen och slår en slags kullerbytta i luften och landar på marken framför Polly som i sin luftväg nerför slängt sig åt sidan när hon upptäckte att hon annars kommer att landa på mig. Som tur var gjorde hon inte det men jag får grymt ont i benet, axeln och huvudet. Min ridlärare ringer min pappa som kommer på en gång och skjutsar mig till akuten. Där tar dom hand om mig, jag får sånna där fula vita sjukhuskläder istället för mina stinkande smutsiga ridkläder, dom mäter blodtryck och syresättning i blodet mm, sen får jag åka upp några våningar i en sådan där sjukhussäng på hjul för att bli röntgad igenom typ hela kroppen. Efter 6 timmar får jag änterligen åka hem med beskedet att jag fått en hjärnskakning, inget ridandes på ett par veckor.

Men det är inte hjärnskakningen och rädslan att skada mig igen som har gjort att jag fått en liten törn i självförtroendet, utan det är bilderna som spelas upp innuti mitt huvud, mina drömmar och mina tankar nästan dagligen. Bilderna från fallet när jag åker fråmåt och ner på backen, små minnesluckor har jag fått från händelsen. Jag kommer tex inte ihåg när jag slog i backen men jag kommer ihåg precis före och precis efter.