Så nu när jag mår bättre tänkte jag berätta om vad hur det gick i helgen och hur det känndes mm.

Som ni läst tidigare så hängde Johanna med som min personliga ponnyskötare, eller Pollys assistent? Man kan se det hur man vill men iaf så åkte vi upp till stallet TIDIGT på morgonen för jag gillar att rida fram hemma innan vi sticker iväg till en dressyrtävling. Känns lättare att slappna av och göra något bra när man rider hemma, på tävling blir jag lätt spänd vilkte smittar av sig på Polly och då blir vi som två stål fjädrar som knappt kommer framåt. Lite så var fallet i helgen också. Jag blev spänd och nervös på framridningen borta i Boxholm, det smittade av sig på Polly och sen inne på banan känndes det bara fel. Men vi kom ut levande från banan och sen var det bara att tagga om till hoppningen.

Så fort som Polly såg hindre känndes det som en helt annan häst, hon känndes piggare och faktiskt galdare.

Hoppningen gick jätte bra och vi kom felfritt runt men alla (Jojo, pappa & mamma) tyckte att det gick föööör långsamt, medans jag tyckte att det känndes som ett jätte bra tempo.

Efter hoppningen hade vi ganska många timmar kvar till det var dags för terrängen, men vi roade oss med att gå runt och titta på ryttare, andra människor, terrängbanan och så klart andras ponnyer. Det regnade lite smått periodvis så gräset på terrängbanan vart ganska blött, mina skor som inte direkt är värsta gummistövlarna utan bara ett par vanliga slitna gympaskor blev genomvåta. Det såg lite ut som någon doppat dom i vattenhindret och sedan satt på dom på mina fötter igen. Myyysigt!

Sen, efter en lång väntan var det äntligen dax för mig och Polly att göra våran sista ritt.

Polly kändes taggad och pigg, nästan lite för pigg  men hellre så än att hon skulle vaar motvillig och slöa sig fram.

Starten gick och vi galopperade fram till första hindret, då känndes det som att något inte stämmde och nästa stund vägrade Polly på det första hindret. Tiden hade börjat ticka och den var för knapp för att man skulle hinna göra ett litet stopp på vägen. Så jafg la en volt och styrde upp henne mot första hindret igen, den här gången hoppade hon och resten av banan gick som på rells.

Vi fick tidsfel och 20 straff för vägran men det gör inget. För nu när jag fått lite distans till det hela så kännd det helt okej och jag är nöjd med min och Pollys insats. I den stunden hade vi inte kunnat göra mycket annorlunda och det är ju bara att ta med sig den nyvunna kunskapen och sätta den in action nästa gång.